Det var nog inte riktigt förens idag som jag riktigt förstått hur mycket min klass faktiskt betyder för mej.
När jag och min mobror snackade lite om skolan och jag sa; ah, jag har bara ett och ett halft år kvar nu. Ett och ett halft år kvar med min klass.
Tänk när vi står där sista dagen i 9an och väntar på att få höra rektorn prata klart, vänta på att bara få springa ut ur skolan och aldrig mer behöva sitta i klassrumen på bänkarna.
Samtidigt som den dagen kommer va en av den bästa så kommer den också att vara den hemskaste, det är då vi skills åt.
Vi har haft lite bråk och jag är inte bästa vän med alla precis, men vi har jävligt roligt tillsammans!
Vissa umgås jag mer med och vissa mindre.
Men det jag mest oroar mej för är mina tjejer.. Mina tjejer som funnits där i ur och skur. Förmodligen väljer inte alla samma linje på gymnasiet och troligen kommer vi inte att träffas så ofta heller.

Men man ska leva i nuet, och bara leva livet för man lever det bara en gång.. och den gången ska man ta vara på.














ja, vi har ju en del minnen tillsammans.
Vi har lyckats få en lärare att börja gråta men ändå tycker dom vi är underbara, ja något specielt måste det ju va med oss (a) <3